Pastoral omvårdnad även för hörselskadade och vuxendöva

Fra konferensen "Jag kom, jag såg…men jag hörde inte ett dugg!"
Samariterhemmet 18/3 1999.

"Det första ni ska komma ihåg, när det gäller predikan, är att den ska höras!" – Min företrädare som kyrkoherde i Skövde kom då och då tillbaka till detta. Hans lärare i predikokonsten i Uppsala hade betonat detta under hans utbildning till präst. "Det första ni ska komma ihåg, när det gäller predikan, är att den ska höras!" – Jag hoppas att var och en här idag ska kunna höra vad jag säger. Annars är också detta bidrag meningslöst. Men först:

I. Jag skulle vilja inleda med ett kort bibelstudium. Till de texter i Bibeln som för generationer av kristna har varit till bekymmer hör några verser från 1 Korintierbrevet i det 11:e kapitlet. Där talas det om ovärdigt uppträdande vid Herrens måltid. Och om ni till att börja med undrar på vilket sätt detta bibelavsnitt kan ha med dagens ämne att göra, den pastorala omvårdnaden, så kan jag försäkra er om att det har det. Och jag vill visa det.

När Paulus skriver sitt brev till församlingen i Korint, så är han bekymrad. Det råder splittring i församlingen på flera sätt. Olika grupperingar har formerat sig. "Jag hör till Paulus", sa några. "Jag hör till Petrus", sa andra. "Jag hör till Kristus" sa åter andra. Men det var också så att det var oordning vid firandet av Herrens måltid. Tydligen tog var och en med sig hemifrån det man hade, men man delade inte, utan den som hade mycket, åt det, och den som hade lite, fick nöja sig med det. Och då skriver Paulus: "Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Bryr ni er inte om att det är Guds församling? Skall de som inte har något behöva skämmas?" (1 Kor. 11:22).

När Paulus sagt det, skriver han ner orden som är nattvardens instiftelseord: "Den natten då herren Jesus blev förrådd…" Och sedan följer de ord som för generationer har vållat så stora bekymmer, orden om värdigheten och ovärdigheten. "Den som äter Herrens bröd eller dricker hans bägare på ett ovärdigt sätt har därför syndat mot Herrens kropp och blod. Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och dricka bägaren. Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig." (1 Kor. 11:27-29).

Detta bibelavsnitt har – det kan vi lätt förstå – lett till att man frågat sig: är jag from nog att gå till nattvarden? Är jag troende nog? Har jag bekänt mina synder tillräckligt? Och svaren har givits: det är nu du känner dig behöva Kristus som du är välkommen. Det är när du vill ta emot, för fullkomliga blir vi aldrig. Det är den som upplever sig ovärdig som är värdig. Och så vidare. De svaren har hjälpt många och stärkt mångas frimodighet att gå till nattvarden och att göra det ofta.

Men det finns här en viktig sak att lägga märke till. Det står i 30:e versen: "Därför finns det så många sjuka och klena bland er, och inte så få har avlidit". Hur kan det hänga ihop med min nattvardsgång? Det stod alltså: "Ty den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller, han äter och dricker en dom över sig. Därför finns det så många sjuka och klena bland er, och inte så få har avlidit." Syftar Paulus på att den som gått ovärdig till nattvarden har blivit sjuk? Ja, så kan många bibelläsare ha läst det. Men det betyder inte det, vill jag slå fast. Utan något helt annat och mera självklart.

Det svenska uttrycket "utan att tänka på vems kropp det gäller" motsvaras på grekiska ordagrant av: "utan att urskilja kroppen". Utan att urskilja eller se kroppen. Detta är viktigt att stanna inför. I det följande kapitlet, det 12:e, talar Paulus om kroppen och de många lemmarna och betonar att alla hör samman men har olika uppgifter. Och så skriver han i vers 27: "Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den". Ni är Kristi kropp.

När Paulus skriver att man firar Herrens måltid på ett ovärdigt sätt om man inte ser kroppen, så menar jag att det helt enkelt betyder att det är en ovärdig måltid om man inte ser varandra. En nattvard kan firas ovärdigt i flera avseenden, men här är det först och främst frågan om gemenskapen i församlingen, att man ska se varandra. Detta har man inte gjort i Korint, och vad har blivit följden? Jo, många far illa: "Därför finns det så många sjuka och klena bland er, och inte så få har avlidit". Man har helt enkelt inte brytt sig om de svaga och behövande. Man har inte sett varandra.

Där har vi nu utmaningen till oss. "Jag kom, jag såg…men…" Så står det på programmet för dessa dagar. Det påståendet kan formuleras om till en fråga: "Jag kom, jag såg…men sågs jag?" Blev jag sedd? Det hör till vår tids brister, att vi inte förmår se varandra, att vi inte har tid för varandra. Alltid våra egna projekt i första hand. Vi i kyrkan har del i det. Vi lider också av den bristen. Här har vi nu skymtat, att det var på liknande sätt i Korint. Somliga såg några, men ingen tycktes se alla, och några sågs av ingen. Tycker du att det är så för dig som har nedsatt hörsel? Ser vi förbi och går vi förbi? Beror detta i så fall på tanklöshet eller okunnighet, eller är det så att alla känner av detta mer eller mindre? Ingen bryr sig om?

Orden når oss: Om ni inte urskiljer kroppen. Om ni inte ser varandra, då faller en dom över er. Allvarligare kan det ju inte sägas. Vi har som kyrka ett ansvar. Om vi inte tar det, så gör vi inte bara orätt utan vi orsakar därigenom också smärta och lidande. "Därför finns det så många sjuka och klena bland er".

Paulus bild av kroppen är ju en enastående bra bild för det kristna livet i församlingen. Den är inte lätt att leva upp till, men visst fungerar den som påminnelse och utmaning. Jag citerar Paulus igen: "Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts till att höra till en och samma kropp…" Och Paulus fortsätter: "Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra"(1 Kor 11:12, 26).

II. Vad drar vi då för slutsatser av detta? Jo, det handlar om delaktighet och om villkoren för denna delaktighet. Den 1 januari 2000 förändras relationerna mellan kyrkan och staten. Idag regleras Svenska kyrkan av en kyrkolag, som riksdagen stiftat. I det nya läget ska en så kallad kyrkoordning gälla istället. Den fastställs av kyrkomötet, som kommer att mötas i Sigtuna 27 maj – 12 juni i år. Vi vet alltså inte i detalj ännu hur den kommer att se ut. I stort sätt kommer samma regler att gälla som tidigare, men vissa markeringar blir tydligare. Svenska kyrkan är fortfarande med i det lagverk som riksdagen stiftar, särskilt i form av "Lagen om Svenska kyrkan", som beskriver Svenska kyrkan som ett evangelisk-lutherskt trossamfund, som öppen folkkyrka, som är demokratiskt styrd och territoriellt rikstäckande. Där står också om församlingen att det är dess uppgift att "fira gudstjänst, bedriva undervisning, utöva diakoni och mission". Dessa fyra begrepp återkommer ofta i kyrkoordningen: fira gudstjänst, bedriva undervisning, utöva diakoni och mission. Och det understryks på olika sätt att församlingens kyrkoråd tillsammans med kyrkoherden har ansvaret för kyrkans verksamhet i församlingen. Stiftet har också ett ansvar. Det beskrivs så: församlingen och stiftet är de två pastorala områdena i vår kyrka. Dessa ska därför också samverka.

Det blir alltså frågan till oss: Hur kan delaktigheten i församlingen ta sig ut när det gäller gudstjänsten, undervisningen, diakonin och missionen? Hur ser det ut för er som är hörselskadade eller vuxendöva? När vi ställer frågan, gör vi det inte bara utifrån tanken på att det är viktigt att få vara med, alltså ur en gemenskapssynvinkel. Vi gör det utifrån längtan och behovet att få del av evangeliet, av tron och växandet i tron. Det är en livsfråga vi talar om, i ordets djupaste mening.

Staten säger alltså: Församlingen ska fira gudstjänst. Den säger inte bara "anordna" gudstjänst utan

fira. Jag lägger in en djup innebörd i det ordet och tänker på att få vara glad och berörd av en gudstjänst. Vi möter Gud i ord och sakrament. Och vi möter varandra i den alldeles särskilda gemenskap som en gudstjänst kan innebära. Som en påminnelse om det dubbla kärleksbudet: Du skall älska Gud över allting och din nästa som dig själv.

Tekniken har gett oss möjligheter som tidigare inte funnits, men vi måste se till att utnyttja den, och då även i praktiken. Jag vet inte om det finns någon bättre metod än tjat-metoden. Jag skulle önska att den fanns, men jag har inte funnit den. Jag använder mig av den vid varje visitation, och blir hela tiden överraskad över att den ska behöva användas. Jag tänker alltså på påminnelsen om hörslingan. Att den ska finnas, att den ska fungera och att den ska användas. Det påminner jag om.

Däremot har jag själv inte någon egentlig erfarenhet av skrivtolk i gudstjänst. Här bör vi medvetet anstränga oss och se till att vi får fram goda exempel och förebilder i varje stift, så att fler församlingar kan följa efter.

Fira gudstjänst. Själva ordet "fira" talar om delaktighet, att få vara med. Det är inte givet att man upplever delaktighet, bara för att man hör bra eller ser bra. Man kanske inte vill engagera sig. Men jag tänker på att den som vill uppleva sig innesluten i gemenskapen ska kunna göra det. Själva nattvardsfirandet, som jag började tala om utifrån Korints horisont, innebär ju i sig ett starkt inneslutande av var och en som vill vara med. Men en gudstjänst kan också innehålla många uteslutande moment, inte minst för den som inte hör bra. Välkomnandet vid gudstjänstens inledning kan bli otydligt. Var det kyrkkaffe eller inte? Vart skulle nu kollekten gå? – Och predikan, nu var där återigen något som jag inte uppfattade!

Vi måste påminna varandra om vikten av tillgänglighet, vi som på olika sätt bär ansvar för gudstjänsten. Vi talar mycket om Guds Ord i kyrkan. Det kan läsas, men först och främst ska det höras. I vårt samhälle hörs evangeliet mindre än förr. Evangeliernas skildring har under flera hundra år varit något som vårt folk haft gemensamt. Det blir allt mindre så. Då är det viktigt att Ordet hörs där det talas! Det är ju första förutsättningen för att det ska kunna tas emot och bli något att bevara i hjärtat. Det första, när det gäller predikan, var ju att den ska höras. Han sa så, professorn i Uppsala, som undervisade blivande präster.

2. På samma sätt är det med undervisningen. Den är till för alla. Jag har under det senaste sammanträdet med hörselrådet blivit uppmärksammad på att ungdomar med nedsatt hörsel drar sig för att anmäla sig till konfirmationsundervisningen. Man är rädd för att hamna utanför gemenskapen. Vi har i församlingarna ägnat alldeles för liten uppmärksamhet åt det. Det tycker jag emellertid skulle kunna påverkas i god riktning. Vi är inte vana vid att använda hörslinga i sådan undervisning, men självklart ska vi vara beredda att göra det och över huvud taget uppmärksamma dem som har nedsatt hörsel.

Detsamma gäller övriga grupper i församlingen. Undervisning är inte först och främst en hobbyverksamhet. Den har ju med själva livet att göra. "Pastoral omvårdnad" heter det i rubriken. Ja, utifrån biskopens ansvar kanske det kan heta så. Omvårdnad. Men framför allt är det ju frågan om delaktighet i församlingens liv. Inte att bli vårdad, men att få dela och att få ge. Det är genom att ge som vi får, eller hur? Det är genom att ta emot som vi har något att ge ut. Själva ordet "samhälle" pekar på det. Vi hör samman. För en kristen församling ska det vara självklart, men vi behöver uppmärksamma att detta delande gäller alla i församlingen.

3. Också ifråga om diakonin gäller delandet och delaktigheten. Utöva diakoni, heter det om församlingen, om dess tredje uppgift. – Fira gudstjänst, bedriva undervisning, utöva diakoni och mission. – Nu något om diakonin. Då tänker jag inte först och främst på att den icke hörande ska vara föremålet för diakonin. Jag menar att frågan är hur vi alla ska kunna vara med och leva ut vårt ansvar som döpta, också diakonalt. Vi behöver alla få vara föremål för sådan diakonal omsorg då och då. Och vi behöver alla få vara med bland dem som tar ansvar och vara en Kristus för en medmänniska. Vi har alla en uppgift att stå emot det som är destruktivt i vårt samhälle och verka för det som helar och bygger upp. Här gäller det inte bara vårt ansvar för den pastorala "omvårdnaden", utan att vi ska ge möjlighet till ansvarstagande, som tar sig uttryck i att vi delar diakonins uppdrag.

4. Liksom missionens. Mission syftar fortfarande på vårt engagemang tillsammans med våra systerkyrkor på andra kontinenter. En kyrka har alltid ansvar utöver församlingsgränsen och nationsgränsen. Kyrkan i världen har en gemensam uppgift att göra Kristus känd. Men mission syftar också på uppgiften att förmedla evangeliet till människorna allra närmast oss, där vi bor, i vårt land. Vi behöver tillsammans återvinna ivern att berätta om Kristus och om tron. Vi kan ha olika yttre förutsättningar för det, men var och en av oss har något sammanhang, där vi kan få vara personliga och tala om vad som är bärande i vår livssyn.

Sammanfattningsvis vill jag återkomma till att vår kallelse som kristna inte bara handlar om uppdrag och om handlingsprogram. Detta är i och för sig viktigt. Varje döpt kallas att tjäna. Livet i församlingen och i världen ropar efter det. Och alla ska kunna vara delaktiga i den tjänsten.

Men delaktigheten är först och sist ändå delaktigheten i Kristus. Den som vi har genom vårt dop. Tillgång till nåden, älskade av Gud för vår egen skull, försonade genom Jesus Kristus. Detta måste ja alla få höra. Därför är vårt ansvar i församlingarna så stort. Det glada budskapet får inte undanhållas någon. Jag önskar innerligt att vi kunde leva upp till detta vårt ansvar. Idag far många illa. Liksom i Korint. Redan Paulus skrev för att få ändring på det. Se kroppen! Se varandra!

TIL TOPPEN AV SIDAN